För varje textrad av den fina låten jag lyssnar på, så tänker jag mer och mer på dig. Jag menar, jag tänker på dig så pass att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Tårarna kan man inte kontrollera hela tiden, de blir liksom all over the place. Fast andra sidan så mår jag väldigt bra, men när jag lyssnar till en speciell låt med en stark text så reagerar jag ofta på de. 

Läste en väns facebook där hon skrivit att hon kände sig bortglömd, ville ha de som förrut. Jag önske jag kunde hjälpa till, men det kan jag inte. Eftersom jag själv sitter i samma sits. Det känns liksom som att jag är en försökskanin, när man är på g med en person så pratar man o så sen äre inge mer med de. När vi ska ses så kommer alltid ett hinder. 

När jag var i Göteborg, så gjorde jag ett besök i en jätte fin kyrka dom har där, när jag väl kommer in blir allt svart, jag kände mig "deprimerad" igen, som folk brukar säga att jag är emellanåt. Dom jag ville spendera tid med, var mera intresserade av att spendera den tiden med andra än med mig. Jag var mer liksom en eftersläntare. Lika snabbt som känslan byggdes på och byggdes på, så rasade den och hittade de posetiva med de. Vilket gjorde allt bra. Fick pepp-sms o jätte kramar, blev gladare efter ett tag.