Idag är det exakt 1 år sedan. Jag minns det som igår, då bilderna finns kvar i mitt huvud. Jag lovade mig själv att försöka vara glad. Vilket jag också är. Men jag tänker på dig dag som natt. Det är liksom inte samma trygghet jag har längre. Jag är som en råtta på människor, innan du gick bort var det hos dig jag sökte ro, tröst och ja allt i sin väg. När vi köpte dig från en uppfödare på Ingarö utanför Stockholm så var du otroligt liten, så liten så du kunde sitta i min hand. 

Jag minns när vi var långcampingsliggare som stod hela sommarna på fina campingar, alla strandpromenader, alla gånger hemma hos mormor och visse versa. Din sista nyårsafton, då det kom så mycket snö så jag fick bära runt dig.

Dina sista timmar var lidande av smärta, vi bokade tid för avlivning men kroppen han tyna bort innan. När jag på morgonen vaknar berättar min bror att du dog på natten, bara någon timme efter att jag gått och lagt mig, först blev jag väldigt arg. Då ingen väckt mig o talat om vad som hänt. Fick heller ingen chans att säga hejdå. Sen ringde jag alice för att tala om att du gått bort, då kom tårarna. Tårarna som varade i timmar. Sen har varje månad varit ett mysterium.. man saknar sällskapet vilket gör att man blir helt urflippad, jobbig o allt i sin väg..

Jag måste släppa dig nu, det är svårt. Men jag måste.. Jag älskar dig! Det gör jag, med själ och hjärta <3