Alla som läser,följer eller är en av mina vänner, de vet vem jag är. Jag är 17 år, bosatt i den äckliga hålan Norrtälje. Ja jag använder ord jag inte bör använda, men de är så jag utrycker Norrtälje. Norrtälje är en stad där folk snackar otroligt mycket skit, alla vet vilka alla e, de är inte som i Uppsala där man inte vet vilka alla 95:or är, då staden är stor. Här vet man vilka alla 95:or är. När jag gick åk 6-8 i halva 9:an, blev jag kallad både de ena och de andra, just av hur jag såg ut. Till en början sket jag i hur jag såg ut, tills allt blev för mycket och jag började bry mig.

Nu för tiden, har det öst in med fina kommentarer, jag sitter och tjuter som en liten bebis. Jag blir med djupet av mitt hjärta otroligt rörd. Alla bah "du borde vara nöjd med dig själv" "sluta se ner på dig själv" osv. 1. Jag försöker med hela min hjärna, kropp och skäl vara nöjd med mig själv, men det är svårt. Har man upplevt ständig mobbning i 3-4 års tid över sitt utseende och hur man är som person. Då har man inte mycket självförtroende kvar. Men det är nu jag börjat bygga upp det igen. 2. Jag är tacksam, jag är glad över allt ni säger om hur fin jag e o visse versa. Det stärker mig som person. Man har lätt att ta sig till de, men jag har svårt att intala mig själv att det kanske är så. 

Jag har lärt känna otroligt många fina personer, som på många olika sätt har givit mig en inblick av vad verkligenheten faktist är. Jag går gymnaiset, har bara 2 år kvar. Sen är jag finish, då tänker jag flytta. Jag vill inte bo i Norrtälje, jag vill bara bort här ifrån, jag kommer heller aldrig flytta tillbaka hit. Kommer bara åka ut för att träffa vänner och släkt. Min egen bostad kommer iaf. inte ligga här. 

Tankar som går fram och tillbaka, ut och in, kommer och går, är vem jag faktist är? Vad jag är intresserad av, vem jag är intresserad av. Vad jag vill med mitt liv, o ni vet, allt sånt där. Jag vet faktist inte, jag vet bara att jag har ett starkt intresse för musik. Allt annat är som tunga moln jag bara vill ska åka förbi.. Jag vill liksom inte tänka på de.

Efter min hunds bortgång har jag flippat ut helt.. Det finns x antal personer som upplevt mig som väldigt jobbig. Att jag skriver på fb, att jag smsar o allt all the fuckting time. Jag har inte ett liv just nu,  när ingen vill ses då sitter man hemma, man gör ingenting, man tänker men jag kan skriva med folk på fb, eller smsa någon. Det har blivit så, för jag brukade spendera den tråk-tiden med min hund. Det är klart jag blir ledsen, vissa förstår inte hur jobbigt det faktist är. På söndag är det ett år, men jag minns det som igår.. Har bilder, jag har allt i huvudet.

Jag är ett femte hjul. När jag började gymnasiet i höstas, trodde jag allt skulle bli ett helvete. Jag hamnade i en klass där jag egentligen inte umgick med någon. Men jag kände till de flesta. Jag är ett femte hjul, men jag är inte bortglömd. När man ska göra grupparbeten o så, då är man den där som liksom.. Jaha., blir aldrig tillfrågad om att följa med någonstans, trots att man umgås o allt..

Jag skulle skulle träffa två fantastiska människor, som jag för första gången träffade i Uppsala på SÅM förra året, jag var otroligt nervös.. Vi var alla tre otroligt nervösa eftersom att vi inte pratat "in-real", bara på internet. Jag och en av dom gick o kollade på varandra under hela vistelsen i Uppsala, vi började inte prata förrän jag kom hem, rätt mesigt när man lätt som en plätt kunde gå fram och liksom hälsa och prata.. Så när jag satt på bussen påväg upp så var jag så pass nervös så jag började må illa.. Men det släppte.. sen kom illemåendet tillbaka, jag fick feber och allt blev en ren katastrof. Man blev liksom frånvarandra, man måste verkligen inte bra. Jag hade verkligen sätt fram emot den där helgen, för att få lära känna dom, få umgås och ha kul. Vi umgick på två håll, tillslut blev de för mycket. Titta, i höstas började jag gymnaiset som var en tuff start. Jag kände mig väldigt utanför, jag tog inte för mig och pratade o så, men jag var aldrig den som tog steget. UNDER vistelsen i Undersvik så kom den känslan tillbaka, att jag drog mig undan, inte tog för mig, prata o umgicks.. Vilket tillslut blev för mycket. Jag bröt ihop och ah, en av dom fick se allt också.. Väldigt pinsamt, typiskt nog åkte jag upp dit när livet var som torsk! Jag träffade en av dom på DÅM nu i våras, då fick man verkligen chansen att umgås, vi hade otroligt kul, jag lärde mig massor av vistelsen då vi sågs första gången! Den andra har jag inte träffat än, men jag hoppas de kan bli av. Jag känner mig fortfarande som en nolla.. men de kommer jag över! Jag är oerhört tacksam att jag har dessa två personer som vänner, jag hoppas jag får träffa dom igen, utan att vara sjuk! Hah!

Man planerar att ses, men det blir inte av. En känsla byggs upp av att jag inte vill ses, att jag bara leker, jävlas, skämtar o allt. Men så är det inte. Jag är inte 18, jag får inte göra som jag vill. Att vara ute efter 0.00 på helgerna är något jag får tjata mig till. Men jag har respekt för de endå, för mina föräldrar är väldigt rädda om mig, vilket jag kan känna mig trygg med. Men jag fyller 18 om drygt ett halvår snart. Då kommer allt bli annorlunda, jag kan åka vart jag vill, kan komma hem när jag vill. Den längtan längtar jag till. Så jag försöker inte hitta undanflykter, jag försöker allt vad jag kan.. och jag vill så galet mycket. Men mina föräldrar tror de äger allt..

Jag mår bra, just nu iallafall. Jag har börjat exempelvis, röra på mig mera för att må bra, har även börjat gå ut o gå för att rensa skallen. Många har läst massa på facebook och allt, de oroar sig o tror jag har psykigt dåligt. Men de gör jag inte. Jag mår jätte bra! Tar en dag itaget, och försöker se saker posetivt och inte negativt. Jag försöker skita i allt, och bara leva på.

Hjälp mig, att vara en bra människa och inte vara en som man ser som ett hatobjekt eller en man helst inte vill prata eller umgås med. Jag vill vara en del av er också. Jag hatar att gråta, men ibland är det väldigt skönt. Jag vill umgås, jag vill vara tillsammans med någon, jag vill flytta, o förhoppningsvis lyckas med musik.

Till de som står mig tätt, tack!, jag menar verkligen tack, med tårfyllda ögon. Jag vet att det inte är enkelt, jag vet att det är svårt. Jag har tyckt synd om mig själv lite för många gånger, jag har varit lite för jobbig lite för många gånger. utan ert mot att orka mig, att stötta mig och vara en vän till mig, de har givit mig mycket.

Jag har en del "internet kompisar" Som jag lärt känna via fb,skype,dayview o så. som jag hoppas jag får träffa "in real", jag är inte en sånn där som vill söka uppmärksamhet, ha många vänner o bla bla bla. Det finns dom ser bra ut, de finns dom jag har hört bra om som jag velat/vill lära känna. Trots att jag flertal bemöts av inga svar, så vet jag att de kanske känner och tänker att jag är jobbig. Jag försöker bara lära känna ner, prata o så för att så småningom kanske träffas. Men vill inte de, då behövde ni inte ens acceptera min vänförfrågan eller ens lagt till mig.

Som sagt, era fina kommentarer, berör mig otroligt mycket. jag hoppas jag kan ge er lika mycket tillbaka.
Jag kanske är för mycket, kanske är för tjatig o allt i sin väg.

Innan du dömer mig efter vad folk säger. Ta på dig då mina skor, gå samma väg som jag har gått. 
Res dig upp efter alla gånger du fallit, när du gjort de.
Varsegod, döm mig om du kan.

Jag mår bra, jag är inte ledsen eller deprimerad. Ville bara skriva dehär så ni faktist vet vem jag är.
Skulle vilja tacka Matilda,Jonas,Olle,Jocke,Harry,Erik,Lara,Frida,Nicke,Pablo,Daniel,Robbin för att ni stöttar och finns för mig.
Ni har hjälpt mig tillbaka, jag är glad, jag tar för mig mera, jag är som en helt ny person. Det finns många fler som jag också vill tacka, men ni är och gör det extra, tack för att jag har er!