Jag kan inte hindra dig ifrån att gå. Mina känslor bubblar, av förväntan och hopp av att jag en dag vaknar med dig intill mig. Undra nyss, är det imorgon allt händer? Hela min värld har slängst upp och ner. Asså hela jag smälter när jag ser dig framför mig. Nu har vi inte "umgåtts" eller hur man nu ska kalla de..

Men samtidigt känns allt så meningslöst, man har blivit förälskad i någon, det händer inget. Personen känner inte lika dant, eller så känns allt bara fel. Alltså att man förälskas men det känns bara fel. Vad ska jag vara rädd för?
Men samtidigt saknar jag att ha någon.. 2,5 års tid av "ensamhet" (singelliv) börjar bli lite off, men det är rätt skönt endå. Jag behöver inte förhålla mig till något över huvudtaget, kan leva livet o må bra iaf.

Jag älskar dig, jag vill säga de till dig.
Men jag kan inte. Eller jag vet inte.